Oj, det har inte ens gått ett år sedan mitt förra inlägg - jag tror jag börjar få flyt i mitt bloggande! [snett leende]

Om jag ska sammanfatta mitt första inlägg så handlade det väl om att stå ut med livet genom att sova bort dagarna, att ha eller inte ha mat hela månaden samt att kärlek inte räcker för att man ska förstå en annan människa.

Den människan, han som jag stod och tappade stenar med, han är ute ur mitt liv nu. Vi har inte haft minsta kontakt på två månader och det är tyvärr helt rätt. Samtidigt är det helt fel.

Vi synkade. Det var så mycket som stämde. När vi var ute bland folk så pratade vi med andra på varsitt håll men det dröjde inte länge förrän vi sögs tillbaka till varandra. Det var som ett jävla magnetfält mellan oss och vi drogs hela tiden tillbaka - inte häftigt och våldsamt men starkt och tryggt. Jag har aldrig upplevt just den styrkan och tryggheten med någon annan. Extra skönt var det att jag aldrig blev irriterad när han kom tillbaka till mig. Det störde mig aldrig, det var aldrig på ett klängigt vis, det var bara naturligt.

Jag lessnade egentligen aldrig på honom och det är också något nytt för mig. När det började bli dåligt så satt jag fortfarande med handen på hans ben när vi åkte bil, som jag gjorde varje gång vi var ute och åkte. En liten detalj som för mig betyder rätt mycket.

Att ens pojk- eller flickvän lessnar på en känns riktigt uselt men det känns faktiskt inte mycket bättre att vara den som lessnar. Det är för jävligt när man vill fortsätta älska någon men så är det någon jävel i ens inre som börjar bete sig som en bortskämd fjortis: "Men guuuu, måste han hålla på?! Måste han vara så... sig själv." Den inre fjortisen slapp jag alltså den här gången. Det kan väl ha berott på att jag är äldre och klokare men det hade nog med honom att göra också, den person han är.

Vi fick ett och två tredjedels år tillsammans men jag säger ett och ett halvt år för de sista månaderna var ren skit då jag svävade i någon sorts halvmaniskt limbo. Jag pendlade rätt hårt mellan hopp och tomhet.

Han? Jag har inte en aning om vad han tänkte, tyckte eller kände. Så var det tyvärr inte bara mot slutet utan under hela förhållandet - och där har du den enskilt största orsaken till att det tog slut. Flera andra saker bidrog, bl.a min personlighet, men det här får räcka för idag. Jag ska gå och göra mer te innan katt A sätter sig på min axel igen.

Hoppas att du har det bättre med kärleken än jag.