Varför har jag min kropp, från hakan ner till knäna, som min profilbild?
Vad tror du? På riktigt alltså, vad säger det dig?

Det är rätt enkelt, egentligen. På den här bloggen vill jag vara brutalärlig.
Tror du jag har lagt upp många foton på sociala medier de senaste åren? Nej precis.

Det är naturligtvis inte det bästa för självkänslan att gömma sig på det sättet men jag klarar inte av att stå för att jag har tappat kontrollen över min vikt och mitt liv.
Det är så synd för jag har varit riktigt hardcore när det gäller öppenhet, en av de ganska få saker som har gjort mig verkligt stolt över mig själv. Jag är trött på fasader och om jag vågar släppa min så kanske andra vågar göra detsamma, men det ser ut som att jag har blivit fegare med åren. Kanske har jag blivit mer sårbar? Börjat bry mig om vad folk tycker, tänker och säger om mig - på gott och ont.

För att våga vara brutalärlig om mig själv så visar jag naturligtvis inte mitt ansikte heller. Samtidigt vill jag ju att den som eventuellt nångång kanske orkar läsa min blogg ska se att jag är en verklig människa. Få en glimt av vem jag är.

Så, om du undrade varför i hela helvete någon lägger upp en skitful bild av sig själv som profilbild så vet du det nu. =)

Oj, det har inte ens gått ett år sedan mitt förra inlägg - jag tror jag börjar få flyt i mitt bloggande! [snett leende]

Om jag ska sammanfatta mitt första inlägg så handlade det väl om att stå ut med livet genom att sova bort dagarna, att ha eller inte ha mat hela månaden samt att kärlek inte räcker för att man ska förstå en annan människa.

Den människan, han som jag stod och tappade stenar med, han är ute ur mitt liv nu. Vi har inte haft minsta kontakt på två månader och det är tyvärr helt rätt. Samtidigt är det helt fel.

Vi synkade. Det var så mycket som stämde. När vi var ute bland folk så pratade vi med andra på varsitt håll men det dröjde inte länge förrän vi sögs tillbaka till varandra. Det var som ett jävla magnetfält mellan oss och vi drogs hela tiden tillbaka - inte häftigt och våldsamt men starkt och tryggt. Jag har aldrig upplevt just den styrkan och tryggheten med någon annan. Extra skönt var det att jag aldrig blev irriterad när han kom tillbaka till mig. Det störde mig aldrig, det var aldrig på ett klängigt vis, det var bara naturligt.

Jag lessnade egentligen aldrig på honom och det är också något nytt för mig. När det började bli dåligt så satt jag fortfarande med handen på hans ben när vi åkte bil, som jag gjorde varje gång vi var ute och åkte. En liten detalj som för mig betyder rätt mycket.

Att ens pojk- eller flickvän lessnar på en känns riktigt uselt men det känns faktiskt inte mycket bättre att vara den som lessnar. Det är för jävligt när man vill fortsätta älska någon men så är det någon jävel i ens inre som börjar bete sig som en bortskämd fjortis: "Men guuuu, måste han hålla på?! Måste han vara så... sig själv." Den inre fjortisen slapp jag alltså den här gången. Det kan väl ha berott på att jag är äldre och klokare men det hade nog med honom att göra också, den person han är.

Vi fick ett och två tredjedels år tillsammans men jag säger ett och ett halvt år för de sista månaderna var ren skit då jag svävade i någon sorts halvmaniskt limbo. Jag pendlade rätt hårt mellan hopp och tomhet.

Han? Jag har inte en aning om vad han tänkte, tyckte eller kände. Så var det tyvärr inte bara mot slutet utan under hela förhållandet - och där har du den enskilt största orsaken till att det tog slut. Flera andra saker bidrog, bl.a min personlighet, men det här får räcka för idag. Jag ska gå och göra mer te innan katt A sätter sig på min axel igen.

Hoppas att du har det bättre med kärleken än jag.

Jag har sovit i princip hela dagen, vilket är ovanligt nu för tiden. Förr var det min bästa lösning när jag inte orkade med läget (t.ex. när det var fem dagar till pengar och det enda som fanns i skafferiet var makaroner och ris eller när jag hade sabbat ännu en bekantskap eller ett jobb och inte ville ta itu med det) men det verkar som att jag till slut kanske har lärt mig ta itu med både inre smärta och praktiska problem i vaket tillstånd. Tänka sig! [sarkastisk men inte elak ton]

Tänka sig att jag vid 38 års ålder inte längre kör med "induced coma" som de säger på sjukhusserierna. Kommer inte på vad det heter på svenska men jag skulle lika gärna kunna kalla det självframkallad dagarna-före-pengar-dvala. Man sover så mycket man står ut med - det är jobbigare än man kan tro att sova 20 timmar per dygn - och den stund man är vaken äter man det som finns att äta, tittar på teve en stund för att slippa tänka och sen somnar man igen för att slippa tänka och känna. Har man riktig j-a tur så drömmer man att man står med Johnny Depp på en klippa vid havet i en fantastisk solnedgång och pratar om livet. Just det har inte hänt - än - men jag minns fortfarande en kanske tio-femton år gammal dröm där Enrique Iglesias - av alla kändisar i hela världen?!? - helt enkelt är askär i mig. Att vakna från en sådan dröm ger mig en kick som kan hålla i sig i dagar! (Vi kan avhandla den mer tragiska sidan av det faktumet vid ett annat tillfälle.)

Nej, jag har numera aldrig helt tomt i skafferi, kyl eller frys. En del av mig gärna vill spotta ur sig något riktigt elakt om det, men jag måste ändå erkänna att det är ett stort steg framåt (på min typ livsväg). Jag har svårt att vara "klappa mig själv på axeln" för det eller vara stolt över det...

Tänk dig själv att läsa det i en biografi eller wikipedia-artikel: "Några år innan hon fyllde fyrtio hade A vuxit upp så pass mycket och klarade av att ta så pass mycket ansvar för sig själv att hon aldrig behövde gå hungrig, inte ens i slutet av månaden."

Idag har jag alltså sovit för mycket, dels för att jag är trött rent fysiskt men allra mest för att mitt förhållande suger energi ur mig. Eller nej, det är varken förhållandet eller han som stjäl energi utan det som händer mellan oss och som hela tiden får alla kontaktförsök att falla som stenar från våra utsträckta händer och ner på marken mellan våra fötter där det redan börjat byggas upp en mur.

Småpoetiskt så här på nattkvisten men det är precis så det är. En av oss säger något och står sedan där med utsträckt hand, den andra vet inte vad hen ska göra så den enas ord faller som en sten och sedan står vi båda där och är inte ett dugg klokare, eller närmare varandra för den delen.