Jag har sovit i princip hela dagen, vilket är ovanligt nu för tiden. Förr var det min bästa lösning när jag inte orkade med läget (t.ex. när det var fem dagar till pengar och det enda som fanns i skafferiet var makaroner och ris eller när jag hade sabbat ännu en bekantskap eller ett jobb och inte ville ta itu med det) men det verkar som att jag till slut kanske har lärt mig ta itu med både inre smärta och praktiska problem i vaket tillstånd. Tänka sig! [sarkastisk men inte elak ton]

Tänka sig att jag vid 38 års ålder inte längre kör med "induced coma" som de säger på sjukhusserierna. Kommer inte på vad det heter på svenska men jag skulle lika gärna kunna kalla det självframkallad dagarna-före-pengar-dvala. Man sover så mycket man står ut med - det är jobbigare än man kan tro att sova 20 timmar per dygn - och den stund man är vaken äter man det som finns att äta, tittar på teve en stund för att slippa tänka och sen somnar man igen för att slippa tänka och känna. Har man riktig j-a tur så drömmer man att man står med Johnny Depp på en klippa vid havet i en fantastisk solnedgång och pratar om livet. Just det har inte hänt - än - men jag minns fortfarande en kanske tio-femton år gammal dröm där Enrique Iglesias - av alla kändisar i hela världen?!? - helt enkelt är askär i mig. Att vakna från en sådan dröm ger mig en kick som kan hålla i sig i dagar! (Vi kan avhandla den mer tragiska sidan av det faktumet vid ett annat tillfälle.)

Nej, jag har numera aldrig helt tomt i skafferi, kyl eller frys. En del av mig gärna vill spotta ur sig något riktigt elakt om det, men jag måste ändå erkänna att det är ett stort steg framåt (på min typ livsväg). Jag har svårt att vara "klappa mig själv på axeln" för det eller vara stolt över det...

Tänk dig själv att läsa det i en biografi eller wikipedia-artikel: "Några år innan hon fyllde fyrtio hade A vuxit upp så pass mycket och klarade av att ta så pass mycket ansvar för sig själv att hon aldrig behövde gå hungrig, inte ens i slutet av månaden."

Idag har jag alltså sovit för mycket, dels för att jag är trött rent fysiskt men allra mest för att mitt förhållande suger energi ur mig. Eller nej, det är varken förhållandet eller han som stjäl energi utan det som händer mellan oss och som hela tiden får alla kontaktförsök att falla som stenar från våra utsträckta händer och ner på marken mellan våra fötter där det redan börjat byggas upp en mur.

Småpoetiskt så här på nattkvisten men det är precis så det är. En av oss säger något och står sedan där med utsträckt hand, den andra vet inte vad hen ska göra så den enas ord faller som en sten och sedan står vi båda där och är inte ett dugg klokare, eller närmare varandra för den delen.